Vid strax före halv sju var jag och farsan på återvinningcentralen borta vid Odensala. Klockan sju åker vi ner för rulltrapporna på Willys.
Det gick jaevligt snabbt!
En av anledningarna var at vi delade upp det så att jag gick och plockade frukt och grönt och farsan tog det andra. Varför denna uppdelning inte skett tidigare under alla dessa år som det handlats på willys är ett stort mysterium.

Så, jag jobbar på kassan till och med sista april nu. Fick förlängt vikariat och har nu börjat söka lägenehet. Jag letar efter en tvåa (billig trea) i Östersund. Omöblerad och förstahands kontrakt.
Tror ni jag lyckas inom snar framtid? De har en etta på östersundbostäder. Av över 400 sökare ligger jag, som varit på kö sedan förra året den här tiden, på 181 plats.

Min resa fortsätter i nästa inlägg, som troligen inte kommer förrän helgen. Jag ska ut med några gamla gymnasieklasskompisar på fredag och ha after work!

Nu ska jag förbereda kaffe!

När jag lämnade er i senaste inlägget var jag strandsatt på Trondheim centralstation. Ack och ve!
Jag frågade konduktören om det gick tåg tillbaka till flygplatsen. Skulle min resa bli så abrupt avbruten här i Trondheim? Skulle min far behöva åka och hämta mig i denna Orchernas hemvist?
Konduktören svarade att det gick ett lokatåg 10 över 12 och det gick förbi flygplatsen, med en station på flygplatsen.

Jag gick motvilligt av tåget och ställde mig på perongen och såg på klockan som visade att lokaltåget snart skulle komma. Jag stod och var nervös som en tax med kaffeabstines, till jag kom att tänka på mitt nyårslöfte. Har jag inte inte högtidligt lovat mina läsare de löften jag skrev på min blogg? Kommer de inte se det som ett moraliskt fall om en så stor förebild som jag helt plötsligt visar sig vara en som bara ger upp vad jag lovat?
Jag bestämde mig för att ta mig i kragen och kicka ass!
Eller så pass mycket kickande som jag lärt mig på de 14 dagar jag haft nyårslöftet. I mitt fall blev det att jag drog på mig vantarna och tänkte att inte fanns någon anledning till att frysa medan jag stod och väntade och att tåget faktiskt snart skulle komma och inte exploderat på vägen.

Och snart kom lokaltåget! Vilken lycka. Och varm om händerna var jag.
Jag steg ombord och frågade konduktören mycket noga att om jag satt på det här tåget, skulle jag då ta mig hela vägen till flygplatsen?
Ja, sa han artigt och skrattade säkert i sitt stilla sinne och tänkte "Vilken jäkla dum svensk-djävel!" (fast på norska)
Jag slår mig ner och snart kommer en annan tågvärd och ska ta betalt. Jag funderar en  kort stund på om jag ska betala biljetten med kort eller med femhundringen jag har i plånboken, men tycker att det är dumt att bryta en femhundring så jag betalar med mitt VISA-kort.
När han gått slog det mig att jag är i ett annat land nu, och att svenska femhundringar inte är en vidare användbar valuta på ett lokaltåg.

Men nu var jag på väg till flygplatsen. Jag lämnade trondheim och kunde efter ett tag än en gång se det stora tornet med lampor som lyste ovan på och jag kunde även den här gången se flygplan som landade.
Snart svängde vi av över en bro och jag såg både flygplats och station.
Jag klev nöjd av tåget och stod nu inför ännu en utmaning, flyget.

Där lämnar jag er för idag.
Jag har känt mig lite krasslig på eftermiddagen så jag ska ta och vårda mig med lite te.

Jag har varit på en resa. Inte en så'n där "pierca dig i pungen på fyllan" resa, utan en inre resa.
Nej, nu ljög jag. Men det var inget piercande involverat.

Jag har varit i norge och om denna resa må jag berätta. Jag lämnade i Onsdags Östersunds trygga stad och reste västerut med tåg, destination Oslo. Resan lunkade på i sakta mak förbi krokom och Åre och i storlien byte vi tågpersonal till Norskar. När senare min mobil bytte nät, förstod jag att jag var i fiendeland.
Under färden till norge var 70% av utsikten svartvit. Grå granar och vit snö, grå granar och vit snö, åreskutan, grå granar vit snö och helt plösligt en fors som forsade åt båda hållen, både med och mot tågets riktning. Och nej, det var inte mina ögon som lurade mig, forsarna var tydliga nog.
Troligen kan det ha att göra med att vatten rann ner i från bergen och lite ville rinna till havet och lite av vattnet skulle para sig uppströms.

När vi kom till Hell, stationen jag trodde skulle vara innan den jag skulle kliva av för flygplatsen, satt jag kvar. Och när vi passerade det där stora tornet med röda lampor blinkande längst upp, satt jag kvar. När vi kom in till en större stad 30 minuter senare satt jag fortfarande kvar. Då hade jag redan börjat ana oråd.
När vi stannade på Trondheim central klev jag panikslagen ut och frågade konduktören om tåget inte stannade vid Vaenes flygplats.
Konduktören svara på det norska utrikiska språket att han sagt att de som skulle vidare till flygplatsen skulle klivit av vid Hell och sedan ta lokaltåget sista stationen. Jag hade ju inte hört vad han sagt vid den stationen, bara hört något om ett passerande tåg uttalat på hittepau-språket..
Nu förstod jag att resan till Norge, den sista Sovjetstaten, skulle bli mer komplicerad än jag räknat med.

Fortsättning följer!

För er som undrar över utrycket "pierca sig i pungen på fyllan resa", så kommer det ifrån radio programmet "Mammas nya kille". Ett mycket underhållande program på P3 som går att lyssna på och ladda ner via SR's hemsida. ett program som får i alla fall mig att tycka att TV-licensen inte bara är ett utgift i onödan.

Jag har inte skrivit oftare trots att 2009 pågått i hela 11 dagar!
Men jag skyller på flytten. Jag har som bihang flyttat efter min far för att få tak över huvudet. Vi bor nu vid Blå Center och jag har fått en kortare promenad till jobbet. Nu ska jag bara lista ut vilken som är den kortaste vägen. Rakt på känns inte som kortast om jag kommer att måsta stanna hela tiden för att passa mig för bilar.

Vad gäller mina nyårslöften går det okej. Fortfarande rökfri, har slängt kläder och grejs i flytten och lånat och läser en bok jag inte läst tidigare.
Att motionera mer regelbundet får vänta lite. Och att kicka ass är något som jag också kommer att vänta med tills jag kommit på plats.

Men att jag båbörjat så många är ju bra.

Nu ska jag se om jag kan vara till nytta för min gamle far.

Ha det bra!

Ja och vilket år det ska bli!
Nu ska det äntligen bli lite pli på mig. Jag ska ha ett fast jobb egen lägenhet och ett jetplan att flyga mig utomlands var och varannan vecka.
Tja. Jag ska i alla fall skaffa lägenehet.

Sitter i bland kartonger och rengöringsmedel och funderar på vad som kan packas ner och vad som för ligga uppe ett tag till.
Datorn kommer inte att packas. Jag kommer att sitta och ömt hålla om den när vi åker med sista lasset till.... Typ vid blå center. Jag kommer inte i håg adressen. Och den spelar ju ingen roll så länge jag kan hitta hem.

Mitt hem är där min dator finns.
Dessa bevingade ord sade Malin Underbar under gårdagen hos hennes kära Morbror och tant. Vi,  jag mamma och systern, har ut och hälsade på momma och moffa. Sedan fortsatte vi till morbror och tant och bjöds på ytterfilé lindad i bacon och späckad med ädelost.
Ja, det var lika gott som det ser ut.

Jag funderar på att byta layout på bloggen. Ska kolla om jag kan fixa det själv, annars kan säker Katt-Elin hjälpa mig. Hon har ju bytt några gånger.

Malin Underbar ska även låna med sig en flaska spray-luft för att ordentligt städa sin dator.
Halvdag på jobbet i morgon och sedan, halv tre, ska jag klippa mig.